Halloumipanerad kycklingfilé med basilika- och vitlöksolja

Inhandling av middagsmat vid 18-tiden med blodsockret och energinivån på noll brukar kunna resultera i både diverse konflikter och konstigt ihopplockade måltider pga. impulsiv nerplockning av varor i korgen. Men ibland så blir det tvärtom, att det blir som allra bäst när man inte tänker så himla mycket och klurar på smakkombinationer i flera dygn (jo, jag kan faktiskt göra det, till och med ofta) utan går på enkla smaker som man vet är gott. Förra veckan resulterade kvällsshoppingen i mataffären i just en sådan måltid. Med lite olika recept i bakhuvudet som jag har snappat upp någonstans, ett extrapris på kycklingfilé och ett rejält sug efter halloumi blev till en halloumipanerad kycklingfilé smaksatt med en rejält vitlöksspetsad basilikaolja. Halloumin bildade en riktigt bra panering som stängde inne fukten i filén och gav en saftig kycklingfilé. Kycklingen åts med tsatziki och kokt sparris - som för övrigt hamnar på tallriken vi de flesta måltider nuförtiden eftersom det känns som en ren förlustaffär att inte köpa ett knippe när de kostar 10 spänn styck. Den fick mer än godkänt av alla tre familjemedlemmar så den lär återkomma här hemma. Jag anger inga mängder eftersom det inte är så noga utan du kan helt enkelt anpassa det till mängden mat du ska laga. Men ett riktmärke är att det går åt ungefär en halv halloumiost på fyra kycklingfilé.

Halloumipanerad kycklingfilé smaksatt med basilika- och vitlöksolja

Kycklingfilé

Basilika

Vitlök

God olivolja

Salt o peppar

Halloumiost

Smör

Mixa Basilika, riven vitlök, olivolja och salt o peppar till en konsistens som är ett mellanting av pesto och olja. Gnid in kycklingfiléerna ordentlig med basilikaoljan. Grovriv halloumin och vänd runt filéerna så att det blir täckta runtom av riven ost. Bryn kycklingen runtom i en klick smör och flytta sedan över dem i till en ugnsform. Låt dem gå färdigt i ugnen på 225 grader i ungefär 10-15 minuter eller tills köttsaften är klar. Se upp med att låta dem gå för länge, kycklingfilé blir som bekant lätt torr även om ostpaneringen hjälper till att skydda i det här fallet. Tsatziki passade riktigt bra, förutsatt att man är lika vitlökstogig som jag.

Marinerad lammrostbiff och sötpotatispuré med getost samt rödvinssås

Lammrostbiff har blivit något av en stammis här hemma. Det är en riktigt prisvärd styckningsdetalj som ofta är minst lika god som filén. Dessutom har dem så behändig storlek och en miniatyrrostbiff är precis lagom per person. I helgen marinerade jag lammet i rödvin, mycket vitlök, rosmarin, honung och olivolja. För att ge en extra god stekyta gjorde jag en rub på muscovadosocker, kakao och chiliflakes som karamelliseras när man bryner rostbiffen, riktigt gott tycker jag som gillar karamelliserat.

Till det blev det en puré på sötpotatis som fick smak av getost. Att peta i lite ost i puréer är ett bra knep. Det behöver inte vara så mycket att purén får en utpräglad ostsmak utan osten ger umamieffekt och gör bara puréen lite fylligare och godare helt enkelt. Nu älskar jag ju getost så i den här brandgula purén kunde man ändå urskilja geten. För att få lite kontrast i texturerna och för att det är så gott, hade vi ugnsrostade rödbetstärningar till. Ett infall mot slutet av tillagningen ledde till att det hela toppades med en rödvinssås. Det blev alltså ingen långreducerad sak den här gången utan en mer hetsreducerad och sedan redd sak. Men god blev den faktiskt i alla fall, däremot tycker jag att det finns betydligt bättre rödvinssåsrecept än det jag gjorde. Därför bjuder jag inte på något sådant idag utan vill ni ha rödvinssås till, vilket jag tycker att ni ska, får ni ta till ert klassiska eller ta hjälp av någon av de utmärkta matbloggarna som finns till hands här på nätet.

Rödvins marinerad lammrostbiff och sötpotatispuré med getost. 2 personer

Marinad

2 lammrostbiffar

1 dl rött vin

2 vitlöksklyftor

2 kvistar färsk rosmarin

2 msk olivolja

Rub

3 msk muscovadosocker

0.5 msk kakao

1 tsk chiliflingor

En nypa flingsalt

Puré

1 sötpotatis

1 schalottenlök

1 vitlöksklyfta

Buljong av önskad sort

0.5 dl vispgrädde

30-50g chevré

salt o peppar

Pressa vitlöksklyftan till marinaden och repa bladen av rosmarinkvistarna. Blanda alla ingredienserna till marinaden och lägg tillsammans med rostbiffarna i dubbla plastpåsar. Låt marinera i några timmar.

Blanda sedan ruben. Ta upp köttet och klappa det torrt. Salta och peppra runtomkring och gnid sedan in ruben. Bryn köttet runtom i smör tills det fått fin färg. Låt rostbiffarna sedan gå klart i ugnen på 125 grader tills innertemperaturen är ca 65 grader. Ta ut och låt vila i en kvart innan du skär upp det.

Skala potatisen och tärna den ganska smått. Hacka lök och vitlök. Fräs potatis, lök och vitlök i olivolja. Salta och peppra och låt potatisen steka lite innan du häller över buljong så att tärningarna precis är täckta. Lägg på ett lock och låt koka tills potatisen är helt mjuk. Häll av buljongen, men spara den! Mixa potatis och lök till en puré tillsammans med grädden. Om du behöver så spär du med buljongen. Ta bort kanterna på osten och låt den sedan smälta ner i purén. Smaka av med mer salt och peppar. Enjoy!

Ett efterlängtat pizzabak

Första gången jag gjorde hemgjord pizza var med min storasyster när jag var ungefär 6 år. På den tiden åt jag egentligen inte pizza, jag förstod inte alls tjusningen i de där degflaken som resten av min familj beställde hem från den lokala pizzerian. Som en liten parentes kan jag nämna att det senare blev så att även jag började beställa pizza genom att jag upptäckte någon sort dragelse till banan- och currypizza, en kort period av banan- och curryfrosseri som jag nu helst vill glömma. Åter till ämnet, som pizzahatande 6-åring fick jag alltså baka pizza med syster och upptäckte att det var ju inte alls pizza. Det var ju någonting fantastiskt - sprött och krämigt på samma gång. Massor av goda smaker i en och samma comforttugga.

Nu är det så skamligt att det där pizzabaket för ca 12 år sedan, sedan dess har förblivit mitt enda. Fram till ikväll. För i skrivande stund, mina kära vänner, har jag nyss avnjutit två olika sorters pizzor. I allra högsta grad hembakade båda två. De var varken, degiga eller fettdrypande och inte heller hade de någon bismak av industritillverkad ost. Det där slipper man nämligen om man skippar sunkpizzerian och istället sätter en egen deg. Det är inte ens särskilt svårt faktiskt. Men gott är det, åh så gott. Ikväll blev det en klassisk, avskalad variant och en lite mer påklädd men även den ganska klassisk. Det kommer definitivt inte dröja 12 år tills nästa pizzabak. Det vill jag lova.

Pizza med två fyllningar Räcker till 4 personer

Degen

25g jäst

300g 37gradigt vatten

1 msk olivolja

1 tsk honung

1 tsk salt

ca 400g vetemjöl, jag använde manitoba cream och det blev en finfin, elastisk deg

Lös jästen i vattnet och blanda i oljan, honugen och saltet. Arbeta in mjölet med maskin i 1o minuter. Låt jäsa till dubbel storlek, det tar mellan 40 minuter och en timme. Knåda sedan degen och dela den i 2 delar om du vill ha två stora pizzor eller 4 om du vill ha fyra portionsstora pizzor. Kavla ut så tunnt som du kan, du kommer att märka att även fast du tycker att du har kavlat en lövtunn pizza så sväller den upp till betydligt tjockare.

Tomatsåsen

1 burk krossade tomater, som vanligt ska det vara Mutti

2 msk tomatpuré

2 feta vitlöksklyftor

En nypa råsocker

1 msk olivolja

Någon kvist färsk ört, jag anväde lite rosmarin o lite basilika

Salt och peppar

Mixa samtliga ingredienser till en slät sås.

Napoletanafyllning
Tomatsås
1 gul lök
1 burk sardeller (en sån där liten plåtburk, ingen stor glasburk)
1 näve goda oliver
Buffelmozzarella
Parmesanost

Skiva den gula löken tunnt. Fräs den långsamt på låg värme i lite olivolja tills den är helt mjuk. Bred tomatsås på en pizzabotten och fördela sedan löken över pizzan. Fördela sedan även oliver och sardeller. Riv mozzarella och parmesan över. Grädda i ugnen på 250 grader i ca 10 minuter.

Pesto, serrano och ruccolapizza
Tomatsås
Buffelmozzarella
Hemgjord pesto (det vet ni säker redan hur man gör, annars finns google ;) )
Parmesanost
Några skivor serranoskinka
Ruccolasallad
Havssalt

Bred tomatsås på en pizzabotten och fördela riven mozzarella och parmesan på. Klicka ut lite pesto och grädda i ugn på 250 grader i ca 10 minuter. Fördela sedan skinka över pizzan, klicka på mer pesto och avsluta med att strö över ruccola och en nypa havssalt.

Ät, med händerna!

Rödbetsrisotto med getost

Det började som en tanke att man kanske kunde experimentera lite med risotton och kanske byta ut den klassiska parmesanen mot en annan ost. Jag har länge planerat att göra en gorgonzolarisotto men just den här dagen kände jag för getost. Getost fick det bli. Vad passar till getost då? Tänkte jag. Jo, rödbetor! Så rödbetor fick det bli. Getost, rödbetor och honung är ju en klassiker så därför åt vi risotton med honungsmarinerade lammkotletter. Resultatet var en fantastiskt god måltid med en vacker rosaröd risotto.

Föreställ er då min fantastiska besvikelse när jag insåg att varenda fotografi som skulle föreviga måltiden visade någon slags horribelt frånstötande, rosa hög på en tallrik. Jag måste skylla på att det var en sen middag så det var brist på ljus och jag var alldeles för hungrig för att köra något finlir. Trots detta ger jag er den blekrosa högen då jag av personlig erfarenhet vet att blogginlägg utan bild lätt sållas bort i den stora inläggsfloden. Den här risotton är helt enkelt för god för att sållas bort och jag bjuder er därför den blekrosa högen i hopp om att någon kanske stannar till för att läsa av ren vilja att veta vad tusan det där är (då förutsätter jag i och för sig att personen i fråga inte är läskunnig vad gäller rubriker). Hur som helst: ignorera bilden och föreställ er istället en krämig, vackert röd risotto med smak av getost som smälter i munnen. Så, blunda och spring till affären efter ost och rödbetor.

Rödbetsrisotto med getost 4 personer

1 schalottenlök

1 vitlöksklyfta

1 stor rödbeta

2.5 dl risottoris

1 dl vitt vin

Kalvbuljong

50g chevré

Salt o peppar

Hacka schalottenlök och vitlök och fräs dem mjuka i olivolja. Skala och grovriv rödbetan och låt den fräsa med tills även den har mjuknat. Tillsätt riset och låt det "rostas" i några minuter innan du häller på vinet. Låt alkoholen puttra bort en stund sedan tillsätter du lite av buljongen, tänk på att den måste vara varm så att inte puttrandet avstannar. Rör kontinuerligt i risotton och fyll på med mer buljong när den tidigare har kokat in. När riset börjar kännas klart men fortfarande har lite tuggmotstånd saltar du och pepprar och rör till sist ner smulad ost med kanterna bortskurna. Se till att inte risotton är för fast innan du rör ner osten eftersom osten gör risotton ännu lite fastare när den kommer i.

Vardagslyx med torsk, sparris och pocherat ägg

Det är väl ingen nyhet att det allra enklaste ofta är det allra godaste och lyxigaste. Häromkvällen blev det riktig vardagslyx i stugan när mamma hade köpt med sig en rejäl bunt med sparris från Hötorget och mataffären sålde torskfilé för 89kr/kilot. Knappt någon matlagning alls, smakerna från råvarorna får helt enkelt ha huvudrollen utan en massa andra störande inslag. Dock kan jag konstatera att jag behöver jobba på mina äggpochering-skills. Nu blev resultatet mer ett perfekt kokt ägg, inte alls äckligt men inte heller den där aha-upplevelsen som när man skär itu ett ägg pocherat till perfektion och en liten bit av solen rinner ur och bildar den enklaste men finaste av såser. Äsch, man kan väl inte vara bäst på allt.


Torsk med räkor, pepparrot, sparris och pocherat ägg.


Jag tillagade torsken i ångugn men det går lika bra att ugnsbaka den i vanlig ugn. Jag rev förutom pepparroten även över lite parmesan bara för att det är så gott till sparris. Jag begår säkert något matbrott som blandar pepparrot och parmesan men i mun smakade det långt ifrån illa. Riktigt angenämnt faktiskt. Men du väljer ju själv om du är den traditionella typen eller den lite mer knäppa.


Torskfilé eller torskrygg
Sparris
ägg
Färska räkor
Färsk pepparrot
Skirat smör
Salt o Peppar
Eventuellt parmesanost

Dela fisken i portionsbitar och salta och peppra dem rikligt. Baka fisken i ugnen på 200 grader tills fiskköttet inte längre är genomskinligt. Koka sparrisen lätt i välsaltat vatten så att den fortfarande har lite stuns i sig. Sjud vatten med en skvätt ättika. Knäck i ett ägg i en kopp, bilda sedan en virvel i vattnet med en sked eller liknande och släpp försiktigt ner ägget i vattnet och låt det pochera i några minuter innan du fiskar upp dem med en hålslev. Skala räkorna och skira smöret.


Montera hela köret på en tallrik och toppa med skirat smör och nyriven pepparrot. O så möjligen lite parmesan då också. Och just det, några flingor havssalt och ett par varv med pepparkvarnen också.

Obloggad klassiker: Tonfiskpasta med sardeller och kapris

Det är lite lustigt att denna pasta inte har hamnat på bloggen tidigare. Det är en av min sardellälskande familjs favoritpasta som genom har åren har kommit att bli en stammis i köket då fantasin och tiden tryter. Dessutom är pastan fantastiskt enkel och lagas på ingredienser som man i princip alltid har hemma. Men pastan förtjänar att vara mer än bara en nödlösning för trots sin enkelhet så är det en riktigt, riktigt god liten anrättning. Med kombinationen tonfisk, sardeller, kapris och parmesan kan det ju liksom inte bli annat än klockrent. Kaprisen strör jag inte på förrän efter för att jag tycker att såsen har en tendens att smaka lite metalliskt om de får koka med.

Tonfiskpasta med sardeller och kapris

Pasta

En liten gul lök

2 vitlöksklyftor

10-12 sardellfiléer (om du inte är lika överförtjust i sardeller som jag är så kan du dra ner på mängden)

1 burk körsbärstomater, helst Mutti

1 burk tonfisk, avrunnen

Kapris

Parmesanost

Hacka löken och finhacka vitlöken. Hacka även sardellerna. Fräs de tre långsamt i olivolja på ganska låg värme. När löken är mjuk tillsätts tomaterna och tonfisken. Låt puttra i ungefär en kvart. Servera med pasta och toppa med kapris och rikligt med riven parmesanost.

En godare taco

Nej jag har varken avlidit eller gått under jord. Jag är helt enkelt mitt uppe i en period av konstant ångest över hur jag ska få allting att gå ihop. En dryg månad kvar till studenten och allting, precis allting ska hinnas med. Det drar ner på både orken i köket och tiden till att blogga, med andra ord - det som jag tycker är bland det roligaste här i livet. Men jag ser ljuset, snart är sommaren här.

Det lagas trots allt fortfarande mat här hemma och då och då riktigt god sådan. I helgen gjorde jag en stor sats långlagad fläskkarré i Mutti-tomater, vitt vin, vitlök och örter. Karrén fick gå på 100 grader i ungefär 8 timmar tills den gick att dra sönder. Det serverades tillsammans med pappardelle och riven parmesan. Gudagott men det visade sig att karrén var lite överproportionerad mot tomatsåsen så en rejäl bit karré blev över. Den utnyttjades ikväll till att bli en rip-off på mexikanska carnitas genom att jag kryddade om köttet, lagade en (mycket) förenklad variant av refried beans genom att fräsa på hackad lök och tärnat, varmrökt sidfläsk, tillsätta en burk svarta bönor och lite kalvfond, krydda med chilipulver, spiskummin, kakao och salt och sedan låta det hela puttra några minuter. Serverade sedan rubbet i små majstortillas från Latinska i Hötorgshallen tillsammans med avokado, lök och tärnad tomat.

Det här fick mig genast att fundera på vad jag kan byta ut tomaterna, vinet och örterna mot. Det blir ju som en variant av pulled-pork. Och det är verkligen snuskigt gott. Och lite perverst fascinerande att få stå och slita sönder karrén med fingrarna. Idag kryddade jag köttet med 1 msk mörkt muscovadosocker, 1 msk chipotlepaste och en nypa röksalt.

Ni får ursäkta att orken och tiden bara räckte till en receptskiss men håll ut, snart kommer både orken, tiden, teskedarna och decilitrarna tillbaka!